FÖRORD
”Om namnen går förlorade förgår också kunskapen om tingen” skrev Linné i Västgötaresan. En vink från upplysningsmannen att skriva en enkel liten bok om hemorten.
Jag har läst lantmätaren Olof Tengvalls utredning om platsen Hallsberg 1878. Jag har bedömt och bearbetat denna källa på
gängse sätt. Därifrån har jag sökt skapa en lättläst bok om den dåtida lokala historien och dess människor.
Att travestera Linné: ”Om husen försvinner förgår också kunskapen” Gaturummet är ofta källan till kunskap om hemorten. Där läser
man avtrycken från olika epoker.
Stadsbilden förvandlas successivt, ibland drastiskt särskilt när ekonomin växer. I sig en rimlig process. Då dominerar tanken på det
nya. Då försvinner lätt nyanser i gatubilden. En utsikt byggs bort, en fasad tappar stilen. En lucka raden längs gatan blir snabbt en minneslucka i det kollektiva minnet.
Min lilla bok handlar om den nästan helt försvunna trähusbebyggelsen, dess byggare och boende. Den visar på namn som glömts. Den pekar på personer som tog ansvar för sin ort och som sedan glömts. Den lyfter fram den första generationen hallsbergare, som på eget initiativ pekade ut den möjliga framtida utvecklingen.
Ett varmt tack för all uppmuntran och särskilt till Hallsbergs Hembygdsförening för tillgång bildmaterialet
INLEDNING
Strävsamma och förhoppningsfulla kom inflyttarna till den nya Platsen Hallsberg. De hoppades på framtiden på orten som blivit järnvägsknut.
De första kom redan 1862. Men det tog tid, ända till 1878 innan de gjorde verklighet av tanken "vi" och började tänka på det gemensamma.
Då enades sjutton personer - bland dem en skräddare från Sköllersta, en judisk handlande från Polen och en bonde från Ormhult - om att skriva till landshövdingen för att skapa förutsättning för ett ordnat samhälle.[1]
Dessa sjutton ”ortens fäder” satte ytterligare ett länge bestående avtryck på sin ort. De bidrog alla som husbyggare till början av den trähuskultur, som i omkring hundra år
var så karakteristisk för orten. Många Hallsbergare minns ännu dessa hus.
